Sofia

Ett av dagens samtalsämnen som kom upp vid det populära kebabstället jallas skyltfönster idag, ungefär vid lunchtid då jag, lisa, alexandra och philip tog oss en paus från morgonens slitande på både fingrar och ögon vid det juridiska biblioteket var tatueringar.

Berättelser om fylletatueringar var det vi höll oss till. En gul banan på magen var ett av exemplen. "Jag älskar din mamma" över hela ryggen en annan. En till handlade om en kille som just då, vid den tidpunkten han valde det, var hur nöjd som helst, och hade valt en liten söt delfin som leker med en boll på magen. Mm. Bra där.

Jag har funderat lite på om jag skulle kunna skaffa en tatuering någon gång under min förhoppningsvis superlånga livstid och i så fall vad det exakt skulle föreställa och framför allt, var i hela friden den skulle sitta. Svårt svårt. Enligt mig så känns en tatuering något som man kan ha med sig hela livet, som man VET att man för alltid kommer hålla varmt om hjärtat och som man verkligen står för.
Jag menar, jag är då inte så sugen på att ta fett från arslet och sy på det på min arm till exempel när det visar sig att jag har ångrat mig. Nej tack.


Äh inte vet jag. Kanske det blir en tatuering i framtiden, eller så blir det inte alls så.
Vem vet var viljan styr en liksom.



Usch klockan är för mycket nu ser jag.
Som simon brukar säga, Gnatt.