Sofia

Fan då.
Jag vill verkligen inte komma tillbaka.
Eller snarare att den ska komma tillbaka.
Stressen.


Jag har klarat mig jävligt bra ifrån den nu i trean.
Och det tackar jag Gud faktiskt mig själv för.

Men jag är rädd för att jag känner den komma allt närmare och närmare.
Den flåsar mig i nacken.
Speciellt idag.
Det blev helt enkelt för mycket för sofias lilla hjärna.
Hon klarar av mycket, men inte för mycket.

Det räckte med ett blodtrycksfall på träningen, så att hon höll på att svimma (igen!).
Dock hann sofian ställa mig med huvudet ner mot golvet för att pumpa blod till hjärnan igen, innan hon svimmade.

Tack för det.
Jag menar, det räcker gott och väl att man svimmat på både jobbet och i skolan.
-.-


Nej, jag säger då det, dags att börja sortera i hjärnarkivet.
Det börjar bli fullt.
Jag tror jag ska använda min almanacka som min assistent.
ÅH vad jag tycker om min almanacka!


OSTRESSAD puss!

:*