Sofia

Okej, så här är läget.


I lördags, under matchen mot Arlanda så var det en ganska stor back som inte alls tyckte att jag skulle stå där jag stod, framför deras mål och bufflade. Hon gav mig en fuling till knuff i ryggen som gjorde att jag ramlade helt oförberett framstupa, med ett av knäna i det vita gympasalsgolvet. Gled ungefär fem meter på det, samtidigt som hela kroppstyngden vilade på endast detta knät. Inte sådär jättemysigt.
Dock ställde jag mig upp snabbt och fortsatte matchen.

I måndags var det träning, som då var en självklarhet trots huden som hängde ut på ett äckligt sätt utanför min vänstra strumpa på grund av svullnaden från knät. Fys i början av träningen, som då skapade världens kula på mitt knä, det hade svullnat och blivit lika stort som en innebandyboll (NOLL överdrift). Fortsätter träningen ändå.

Idag är mitt knä, som inte längre alls ser ut som ett knä, blått från knäskål ner till fotknyla. På hela benet. Och om man trycker på min knäskål, som jag visserligen inte känner, så känns det som fingret ligger i en mini-vattensäng och guppar.


Inte blir det heller bättre av att mamma (ja, mamma) ringer till världens dummaste tjej på sjukvårdsupplysningen som inte kommer med några som helst råd, utan endast upprepar det mamma säger och konstaterar att det absolut inte finns några tider över huvudtaget på samariterhemmet eller på någon annan vårdcentral.




Suck. Jag har verkligen inte tid med sånt här.